Rapport från en trasdocka

Igår när jag, på väg hem från föräldrarna, gick av pendeln och knatade upp för rulltrappan på Mölndal station så drog det till i knät och gjorde svin-ont varje gång jag lyfte och böjde det (inte samma knä som jag sprang sönder efter tentan dock, man måste ju variera sig...). 


Det kändes ju bättre efter ett tag, men knäattan tyckte visst inte alls om att jag gick och lade mig. Klockan 2 vaknade jag av att det gjorde så förbannat ont! Sen gick det ju inte att somna, för det gjorde ont så fort jag rörde mig. Jag pratade med katterna, försökte lägga mig bekvämt, lade en varm vetekudde på knät, grät en skvätt i min sömnbristfrustration och timmarna gick tills klockan ringde.

Tog mig upp, fick i mig frukost och ipren och kom iväg till skolan, kämpade mot sömnigheten på bussen och kämpade ännu mer på föreläsningen. När föreläsaren äntligen sade "då avslutar vi för idag" var jag överlycklig och ville inget annat än åka hem och äta lunch och sedan sova lite. Men näppeligen att det gick att somna när jag väl var hemma. Känner mig en smula frustrerad.

Knät har blivit lite bättre tror jag (eller så hänger senaste ipren fortfarande kvar), men jag är fortfarande dödstrött och tittar längtasfullt på Kiya som ligger och sussar i en av fåtöljerna. Det ser så skönt ut. Varför kan inte jag också få sova riktigt gott en stund?

/C