Saknar Chalmers.
Det sociala umgänget som liksom kom automatiskt då.
Saknar närhet.
Jag BEHÖVER ett jobb, inte bara för pengarna, jag mår inte bra av inte träffa folk.
När allting skiter sig, varför måste det vara ALLTING och inte lite i taget?
Lika bra att få det överstökat?
Nej, gud vad deppigt det låter! Jag klarar mig ju faktiskt bra, har vänner som finns där, familj som ställer upp i vått och torrt. ♥
men ändå...det är jobbigt när någon som var både nära vän och familjemedlem plötsligt inte finns där att prata med längre, att mysa med, ha tv-kväller i soffan med...
Så nära men så fruktansvärt långt borta....
/Cilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar